Den vanligaste mässingslegeringen innehåller 63% koppar och 37% zink, Europabenämning CW508L, tidigare svenska benämningar SM1063 och SS5150 och kan såväl gjutas som svarvas, fräsas, djuptryckas och lödas. Till svarvning användes vanligtvis CW614N tidigare svenska benämningar SM1658 och SS5170 som innehåller något bly för att det ska bli bra spånbildning. Mässing med 85-90% koppar (och resten zink) går vanligtvis under namnet tombak.
Den går även att svetsa, men det är ovanligt. På grund av sin gulbruna färg kan den ibland förväxlas med guld. Mässing leder ström med 15 MS/m. Den leder också ljud mycket bra, 3 530 m/s (vid 18 °C). Den har en specifik värmekapacitet på 377 J/kgK. Poissons konstant ligger på 0,37. Smältpunkten är 900–940 °C beroende på sammansättningen. Den väger 8 400 till 8 700 kilogram per kubikmeter. Mässing levereras i olika tillstånd, med följande sträckgräns N/mm2: glödgad 10, halvhård 27, hård 26 och fjäderhård 53.[1]
Färgen på mässing eller andra zink-kopparlegeringar varierar med kopparhalten. Färgen är gul då kopparhalten ligger mellan 49 och 76 %. Över detta blir färgen gulröd, och över 87 % börjar färgen likna kopparens. Under 50 % koppar övergår metallen till att bli vit, för att vid ytterligare sänkning bli gråaktig.
Mässing med hög kopparhalt är en variant av malm och används till konstföremål, t.ex. ljuskronor.
Tunna konstruktioner i mässing har en benägenhet att spricka med tiden (spänningskorrosion), framför allt i ammoniakhaltig miljö. Mässingen har låg smältpunkt och går lätt att smälta om och återanvända.
Det är lätt att tennlöda mässing.